HELENA PERSSON

Jag och Vanessa gick 1 mil och 3 km :) Fan så bra vi är!

Snart är studenten, jag kommer vara så himla glad då. Men också kommer det bli så sorgligt.. Jag minns så väl då vi slutade nian, det var verkligen sorligt. Alla man hade umgåtts med i tre år. Cia, nina, eve, erika, therese, josefine.. Man visste att det aldrig skulle bli som förr.  Ibland kan jag verkligen sakna de dagar man tillbringade där i Sävast, även om det var mycket problem ibland så fungerar ju faktiskt människan så att vi mest bara kommer ihåg det roliga. Jag kan sakna det jätte mycket och det vet jag att jag kommer att göra med gymnasiumet också. Såklart. Det kommer bli en helt annan sak sedan, på en helt annan ort.

Jag kommer också ihåg när vi stod där på avslutningen och sjöng " As we go on, we remember, all the times we had togheter. And as our lives changes from whatever, we will still be, friends forever "

Av de tjejer jag nämnde ovan så finns det nästan ingen jag umgås med idag. Eve och jag har ju hållt ihop, men inte resten. Endel har flyttat så man ser dem inte ens och vi har ingen kontakt. Jag är så rädd att det händer med de vänner jag har i Boden nu, när jag flyttar. 

Detta kom jag också att tänka på när jag skulle till tandläkaren. Allting förändras, men det finns ändå alltid kvar. När jag satt i väntrummet på folktandvården mötte jag väldigt många som jag umgåtts med i min barndom. Linus, Lovisa och Markus. Vi satt alla i väntrummet, vi träffas aldrig längre, förutom någon gång i skolan och vi umgick i säkert 10-11 år iallafall och bodde grannar.

Vad vore man utan alla minnen?