HELENA PERSSON

Typiskt min otur så skulle jag åka hem från Fanny.

Kände mig lite stressad eftersom att jag ville hem och hinna vila innan jag skulle bege mig till Jennie.

Mitt vad det är så får jag för mig att jag är jättesugen på choklad.

Jag stannar utanför Coop och springer in och köper en. När jag kommer ut igen och ska köra hem, så startar såklart inte min bil. Den är helt död. Jag ber en man om hjälp, han har med sig sitt barn. Han är jätte snäll och trevlig och hjälper mig. Jag kan ingenting om min bil. Han kunde allt, eftersom han hade en likadan. Haha, vad är oddsen?

Bilen börjar inte fungera. Såklart. Han frågade mig vars jag bor, jag sa sävast. Vad är då oddsen att han har sitt barn i sävast som han ska åka och hälsa på efter han har handlat på coop? Inte så höga, men i mitt fall tydligen ganska höga. (Jag har nämligen en tendens att lyckas klara mig ur de flesta situationer, genom tur i oturen.)

Jag får då åka med honom till sävast, skitsnäll verkligen! Tänk att det finns såhär snälla människor, det värmer mitt lilla hjärta. Han säger att "han känner igen mig så mycket".. Vi började prata lite kring vad det kunde bero på.

Slutligen så säger han "Men alltså det är så sjukt hur jag känner igen ditt ansikte.. Har du försökt smita in på bodensia som minderårig?" Mina tankar säger mig bara "HA-HA" - Eftersom att jag smitit in på bodensia ett par tiotal gånger som minderårig och blivit utslängd ett par gånger också.. Så jag erkände mina små bus och vi kom då fram till att Ehm juste.. det är ju han som fått slänga ut lilla mig. För han var ju vakt där på den tiden. Såklart.

Vilket roligt sammanträffande va?

Nåväl, sjukt trevlig, social, snäll och godhjärtad var han.

Sedan vad som händer med min bil när jag nu åker till portugal imorgonbitti, det får bli pappas problem..

Vad har man annars pappor till? ;-) mihihi.